~~ejmis~~

 

...jag har nog aldrig lagt om däck på bilen själv i hela mitt liv...inte vad jag kan minnas i alla fall.

Men i dag var det dags att lära sig något nytt igen.

A ställde upp som "lärare" tack och lov!!

Inte det lättaste att lägga om däck eftersom man skulle behöva en tredje arm, men nu har jag i alla fall gjort den en gång.

...har varit jobbig.

Inget roligt inplanerat eftersom jag jobbat natt både lördag och söndag, men en fika och lite surr blev det hos Anki i lördags i alla fall.

I lördags var det också årsdagen av brorsans begravning...

Var jag förbi på kyrkogården i fredags.

Snart går det att göra vår på graven men eftersom det var mycket snö kvar tände jag ljus i minneslunden i stället.

Många tankar och känslor som for igenom kroppen.

 

Vissa dagar känns det som om jag har ett stort svart gnagande hål i magen.

Så många saker som "hänger i luften", så många beslut som ska tas, så många funderingar om jag gör rätt eller fel...

 

 

 

 

 

...fyllde jag 49 år.

Kan ni fatta??

49!!

 

Jag "firade" dagen med ett kvällspass på jobbet.

På lunchen var jag bjuden till AnnCatrin, hon bjöd på encilladas och kolapaj.

Vi hade gott om tid på oss för prat...trodde vi...men tiden rusade iväg och vi fick avsluta mitt i en mening kändes det som.

Det är nog dags för oss att boka in en heldag tillsammans snart så kanske vi hinner prata klart.

;)

 

 

 

...helt fantastiska vårvinterdagar de senaste veckorna.

Skönt att kunna sitta i lä och läsa, ta en promenad i skoterspåren eller som i söndags ta en skotertur upp till en liten sjö för att pimpla, dricka varm choklad och äta kolbullar.

Det är sådana här saker som jag tror kommer att kunna läka min trasiga och oroliga själ.

 

 

 

 

...och jag kommer mer och mer in i mina nya rutiner.

Den här veckan har jag haft många lediga dagar och det har varit skönt.

Var till Sussi när hon fyllde år i onsdags, där var det fullt hus så det blev några trevliga timmar med många skratt.

I går fick jag lifta med Annica och Pelle när dom skulle till Birsta. Skönt att slippa ta bilen själv när man ska göra sina ärenden.

Idag vaknade jag tidigt med ett bankande huvud så det var bara att ringa jobbet och sjukskriva sig.

Som tur var så gjorde pillren sitt och efter några timmar mådde jag mycket bättre.

Jag och Annica åkte till Hassela och åt lunch och sen besökte vi en loppis också.

Jag ser verkligen fram emot att loppis-säsongen drar igång för fullt!!

 

 

 

 

...en vecka igen sedan sist jag skrev något här i bloggen.

Dagarna rullar på och även om det fortfarande är väldigt ovanligt och konstigt att bo själv så börjar jag skaffa mig nya vanor och rutiner.

På jobbet börjar jobbarkompisarna smida semesterplaner och semesterlistan sitter uppe.

Enligt turordningen har jag tidig semester men jag har ingen aning om vilka veckor jag ska ta.

Lite konstigt är det att inte ha någon att semesterplanera med.

 

I fredags var jag ut och käkade med 3 av tjejerna ur dammiddag-gänget.

Vi konstaterade att det är 21 år sedan vi drog igång våra träffat.

Vissa år har träffarna varit täta, andra år har vi bara fått till en enda träff.

Vi är en speciell blandning av tjejer, några av oss umgås regelbundet, andra träffas bara vid dessa tillfällen.

Men vi har alltid trevligt och det är ju huvudsaken.

=)

 

 

 

...bloggare för tillfället...inte mycket att läsa här inne.

Och inte kommenterar jag just något hos mina bloggvänner heller...orkar liksom inte.

Men förhoppningsvis blir det bättre med tiden.

 

Nu ska jag i alla fall skriva en liten uppdatering om vad som hänt sedan sist jag skrev här.

 

Blodtrycket har blivit bättre sedan jag började med tabletterna och det känns skönt.

 

Jag har varit ute med jobbet och firat en 30-och en 40-åring.

 

Jag har så klart jobbat en del.

 

Jag har varit och firat Jens 30-års dag och fått träffa "barn och barnbarn".

 

Blev en tur till Birsta men Annica, handlade några småsaker men har lovat mig själv att vara snål tills jag vet hur jag kommer att klara mig ekonomiskt nu när jag är själv.

 

A har flyttat in i sin lägenhet så nu är halva huset tomt.

Eller tomt är väl fel ord, det finns möbler så det räcker till alla rum men dom behöver flyttas runt.

 

Ja, ja...Rom byggdes inte på en dag säger man ju...jag får fortsätta leva efter mottot En Dag I Taget...

 

 

 

 

 

...rullar livet på framåt.

Ena dagen går bra, nästa dag är jobbig.

Nu när vår separation är officiell och när fler än de närmaste känner till hur jag mår/tänker så blir jag mer och mer varse om att det är många i min ålder som funderar över existenciella frågor.

Jag märker också att det finns fler personer än jag trodde i min omgivning som är beredda att stötta och hjälpa.

 

 

...vara ensam för att försöka lista ut vad jag vill med mitt liv så är det otroligt jobbigt att separera efter 18 år.

Efter så lång tid är det inte bara två personer "inblandade" utan också ett nätverk av släkt och vänner.

Min önskan, och det jag har försökt få till, är en separation utan "ovänskap och strul" och jag hoppas av hela mitt hjärta att det är möjligt.

Men jag börjar förstå att allt inte kommer att gå helt smärtfritt...

 

Separationen och att jag numera är singel är nu officiell. På jobbet blev dom chockade, "ni som verkar vara det perfekta paret".

Jag är väl inte den som pratar "vitt och brett" om hur jag mår alla gånger utan försöker hålla fasaden uppe.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt...

 

Många blir förvånade över att jag ska bo kvar i huset, "hur ska du fixa det" ?

Inte så uppmuntrande att höra eftersom jag ibland tvivlar själv på att det kommer att gå.

Den krassa verkligheten för mig är att någon av oss MÅSTE bo kvar i huset, i alla fall ett tag tills vi ser vad som händer.

Att hyra varsin lägenhet i stan och dessutom betala på huset är ju en omöjlighet!!

Och jag trivs ju här i skogen...en dag i taget alltså...

 

Sen är det det här med att känna sig ensam.

Jag är en person som kan vara ensam men nu händer det titt som tätt att jag tycker ensamheten är jobbig.

Pratade med Tobbe, min brors bästa kompis, som också håller på att separera igår och han hade samma känsla som mig.

 

Även fast jag vet att detta är ett måste så känns det förbaskat jobbigt och ensamt ibland.

En dag i taget även här...

 

 

 

 

 

...som att gå skilda vägar efter 18 år är otroligt stressande även fast det känns som en nödvändighet.

Tusen tankar snurrar i huvudet hela tiden och magen och hjärtat jobbar, jobbar, jobbar...

Gör jag rätt?

Gör jag fel?

Kommer jag att klara detta?

Önskar att det fanns en pausknapp att trycka på för att få stopp på tankarna.

 

Härom dagen undrade jag om "någon" ville skicka mig ett budskap.

En hundgrind och en låda föll isär som korthus, pelletskaminen stannade och det kom över en dm snö.

Sådana saker som A brukar fixa men som jag kommer att få ordna med själv när jag blir ensam i huset.

Och hur kommer jag att klara mig ekonomiskt?

Detta är bara en del av de praktiska sakerna jag ältar i mitt huvud.

 

Men att hålla ihop för att praktiska saker ska fungera och utöver det inte vara lycklig...nej det känns inte som ett alternativ.

Jag vill vara glad, jag vill vara lycklig, jag vill hitta tillbaka till mig själv och den jag var när jag mådde som bäst.

Hur jag ska göra detta har jag ingen aning om egentligen.

Kanske är det inte alls rätt sätt att gå skilda vägar men just nu känns det som det enda rätta för mig.

 

Veckan som gått har innehållit en del jobb, jag har varit på "återbesök" hos frissan eftersom det visade sig att hon färgat mitt hår med en ljusare nyans än jag brukar ha, jag har haft en härlig mat-och-prat-kväll med Ann Catrine och idag har Sussi varit hit en sväng för att hjälpa mig med lite djurvård.

 

Att äta hos Ann Catrine är förresten som att gå på den bästa restaurang.

=)

 

 

...så känner jag att jag även kan berätta här i bloggen.

Jag och A ska gå skilda vägar...jag vet inte om det blir tillfälligt eller om det blir för alltid...det får tiden utvisa.

 

De senaste åren har det varit en oändlig "radda" av tråkiga händelser som hänt runt mig och dessa händelser har gjort att jag funderat mycket på mitt liv.

Det känns som om jag någonstans under dessa jobbiga år har tappat bort mig själv.

Är det så här jag vill att mitt liv ska vara?

Ja kanske är det så...eller så är det inte det...jag är förvirrad och förtvivlad.

Jag behöver hitta tillbaka till mig själv, till den jag är och vill vara.

Och jag tror att jag måste göra den resan ensam...för att få utrymme.

 

A ska titta på en lägenhet i morgon...jag ska försöka bo kvar i huset.

Det är massor med tankar runt det också...kommer jag att klara huset själv?

 

Nu kommer allt såklart inte att rivas upp i en handvändning, efter 18 år tillsammans har man ju skapat/skaffat en del som man inte bara gör sig av med/ändrar på sekunden.

 

En dag i taget...

 

...det är med mig.

De senaste veckorna är det mycket tankar kring livet som snurrar i mitt huvud, existensiella frågor.

Det känns som om dessa tankar och känslor överväldigar mig.

Det är liksom "öppna spjäll" för en massa jobbiga tankar och känslor.

Kanske är det en begynnande 50-års-kris?

Kanske är det så att allt jobbigt som hänt de senaste åren gjort att jag verkligen behöver fundera över livet.

 

Dessutom lyssnar jag mycket mer på musik nu än vad jag har gjort på flera år.

Hittar låttexter som berör mig otroligt mycket.

 

Och alla dessa "kloka ord" som ploppar upp överallt...det känns som om 95% av dom är riktade direkt till mig.

 

Det är verkligen "öppna spjäll"!!

 

 

 

 

...är på plats.

 

...sak jag velat gjort länge.

Idag har jag haft en privat seans med ett medium.

 

 

...att jag kan ändra mig.

Hade ju sagt att jag ALDRIG skulle färga håret igen men nu har jag brutit det löftet igen.

 

...har passerat.

Igår var det 6 månader sedan min bror dog och även fast sorgen och saknaden alltid ligger och lurar så är det värre när det blir någon speciell dag, t ex en "årsdag".

Medans jag var på jobbet gick det bra men på kvällen kändes det riktigt jobbigt.

Det var kanske därför jag vaknade med migrän i morse...?

Skulle ha jobbat men blev hemma i stället med ett bultande huvud.

Hade en klipptid inbokad på eftermiddagen och även fast den värsta smärtan släppt var det ingen höjdare att bli klippt när huvudet bultar.

 

 

Varje gång hon satte kammen i mitt hår trodde jag att jag skulle svimma.

Men nu är det gjort och jag är nöjd med resultatet.

...jag ALDRIG mer skulle färga mitt hår har gjort det.

Till mitt försvar kan jag bara säga att mitt hår "skrek" efter färg.

Grå strån har en väldigt speciell kvalitet, jag kallar det "frissigt" även fast mina strån är grova och av god kvalitet.

Dom var väldigt speciella.

Hatar utväxt, och det får jag snabbt med min hårväxt, så jag hade en överläggning med frisören om en bra plan.

Nu får vi se om det blir som hon lovat.

Har fotat mig själv så bilden är usel men det syns i alla fall att jag inte är grå längre.

 

 

Den andra stora förändringen som skett här hemma är att jag numera har SEMESTER!!

=)

Den börjar egentligen inte förrän till veckan men efter en del justeringar i mitt schema så jobbade jag sista natten i måndags och sen blev det frivecka.

Det kan jag inte klaga på.

 

 

 

 

 

...kort om man sover till 10.10 märker jag.

Och då vaknade jag av att telefonen ringde!!

Hundarna sov också...jag undrar hur länge vi hade sovit om vi inte blivit väckta?

 

Tips om man vill ha en lååååång sovmorgon är:

avstängd mobil och ögonmask.

 

 

 ...Matfors Trädgård, Vårdcentralen för en träff med kuratorn och sen en leverans av ankägg och en pratstund hos A i grannbyn.
 Vips var klockan 14.
Hem och stöka på med djuren.
Vips var klockan 16.30...varför går tiden så förbaskat fort!!!???
Just nu tycker jag tiden rusar på fortare än någonsin men under samtalet med kuratorn idag blev jag klar över att jag för tillfället är ganska ostrukturerad och mycket tid går nog åt när jag irrar omkring som en yr höna.
Hon rådde mig också, återigen, att skynda långsamt.
Återhämtning tar tid.
Det är tydligt för mig nu att sorgen är en del av mitt mående, faktiskt den delen som jag har bäst kontroll på.
Stressen jag har i kroppen är svårare att hantera och jag får inte riktigt "ihop" kroppen och huvudet.
En dag i taget...