L...

 
...mår dåligt...jag mår dåligt...idag tog jag tillbaka nycklarna till huset av honom.
Det är jättetråkigt men han måste göra sin "resa" själv.
Jag upplever honom helt avstängd när vi pratar.
Jag kan inte bara "vara snäll" utan måste tänka på mig själv nu.
I onsdags hade jag ett första samtal med en psykolog, jag måste få hjälp att gå vidare med mitt liv.
Så många frågor som troligtvis inte kommer att få något svar...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Just nu...

 
...går inte livet "som på räls" om jag säger så...
 
Igår var det två veckor sedan som L sa att han behövde vara själv och få "ordning i sitt huvud".
Eftersom han fortfarande inte flyttat så sa jag till honom att om han tänkte göra det så var det dags.
Det visade sig att han hade fått nyckel till sitt krypin och med mina ord fick han bättre styrfart.
 
Det är ingen som helst tvekan om att han mår jättedåligt och jag känner ett enormt ansvar för honom men jag vet att jag måste ta hand om mig själv i första hand.
Hjärtat värker, huvudet snurrar och jag har en sprängande huvudvärk som vägrar ge sig.
Nästa vecka har jag en grymt tung arbetsvecka...jag hoppas jag fixar det...
 
 
 

Kontroll...

 
...är något jag inte har nu.
Tankarna snurrar och hela kroppen är orolig.
Att L mår dåligt är det ingen tvekan om men hur mycket ska jag stå ut med?
Han har börjat packa och har varit och tittat på en lägenhet men han bor fortfarande kvar.
Igår fick han dessutom fel på sin bil.
 
Tiden jag hade fått hos psykologen, skulle ha varit idag, blev framflyttad till slutet av nästa vecka pga en dubbelbokning.
Det känns inte alls bra, jag behöver få ordning på mina tankar och känslor kring situationen nu.
 
Jag är ledsen, arg och besviken men jag har ju fortfarande känslor för L som inte bara går att stänga av.
Ska jag sätta "hårt mot hårt", det tar också enormt på krafterna.
 
Denna situation var inte vad jag hade förväntat mig som start på 2019....