Även fast jag vill och behöver...
...vara ensam för att försöka lista ut vad jag vill med mitt liv så är det otroligt jobbigt att separera efter 18 år.
Efter så lång tid är det inte bara två personer "inblandade" utan också ett nätverk av släkt och vänner.
Min önskan, och det jag har försökt få till, är en separation utan "ovänskap och strul" och jag hoppas av hela mitt hjärta att det är möjligt.
Men jag börjar förstå att allt inte kommer att gå helt smärtfritt...
Separationen och att jag numera är singel är nu officiell. På jobbet blev dom chockade, "ni som verkar vara det perfekta paret".
Jag är väl inte den som pratar "vitt och brett" om hur jag mår alla gånger utan försöker hålla fasaden uppe.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt...
Många blir förvånade över att jag ska bo kvar i huset, "hur ska du fixa det" ?
Inte så uppmuntrande att höra eftersom jag ibland tvivlar själv på att det kommer att gå.
Den krassa verkligheten för mig är att någon av oss MÅSTE bo kvar i huset, i alla fall ett tag tills vi ser vad som händer.
Att hyra varsin lägenhet i stan och dessutom betala på huset är ju en omöjlighet!!
Och jag trivs ju här i skogen...en dag i taget alltså...
Sen är det det här med att känna sig ensam.
Jag är en person som kan vara ensam men nu händer det titt som tätt att jag tycker ensamheten är jobbig.
Pratade med Tobbe, min brors bästa kompis, som också håller på att separera igår och han hade samma känsla som mig.
Även fast jag vet att detta är ett måste så känns det förbaskat jobbigt och ensamt ibland.
En dag i taget även här...
