Sverige är...

 
...världens ensammaste land.
Så otroligt sorgligt.
 
Förra veckan var jag in i en butik för att köpa ankfoder.
Det fanns inga vagnar lediga så jag ställde mig för att vänta på en vagn.
Efter en stund kom en man, något äldre än mig, och ställde sig för att vänta han också.
Han började småprata med mig och efter en stund bara bubblade hans livssituation ur honom.
Han hade nyligen blivit änkling, hans fru hade dött knall och fall av en brusten kroppspulsåder.
Hönsen, som han nu vårdade ömt, hade varit hennes älsklingar.
Han visade bilder på hönsen och berättade om deras små egenheter.
Eftersom jag var ute på min lunch så hade jag inte så mycket tid så jag fick försöka avsluta samtalet så fint jag kunde men det kändes inte bra i hjärtat.
Han hade så mycket att berätta och han verkade så ensam.
 
Just nu känner jag mig också otroligt ensam.
Visst har jag några fina vänner i min närhet som hör av sig och stöttar men det är ju så i min ålder att "alla har sitt" så det blir många timmars ensamtid.
Jag vill heller inte "tränga mig på", jag är ju inte det roligaste sällskapet nu när gråten alltid ligger nära.
 
Jag har berättat för min chef och ett par arbetskamrater om vad som hänt, men det är ju så otroligt jobbigt att berätta också så jag drar mig lite för det.
Jag kan ju inte riktigt förstå själv vad som hänt och då har jag ju inga svar på frågorna om dyker upp.
 
I morse ringde jag och sjukskrev mig...jag måste hitta orken och kraften i mig igen.
Att jobba med människor kan vara otroligt påfrestande och just nu orkar jag inte ens med mig själv.
 

Kommentera här: