Sakta men säkert...

...rullar livet på framåt.
Ena dagen går bra, nästa dag är jobbig.
Nu när vår separation är officiell och när fler än de närmaste känner till hur jag mår/tänker så blir jag mer och mer varse om att det är många i min ålder som funderar över existenciella frågor.
Jag märker också att det finns fler personer än jag trodde i min omgivning som är beredda att stötta och hjälpa.
 
 
A:s sökande av lägenhet går inte så bra och även fast han inte bor kvar i huset så finns de mesta av hans saker kvar.
Att möbler/prylar är kvar gör mig inte så mycket men att se hans kläder varje dag är jobbigt.
Jag blir liksom på något konstigt vis påmind om situationen hela tiden.
Kläder är ju så personliga.
 
Som ni märker så kretsar fortfarande det mesta kring separationen och jag gissar att det kommer att vara så ett tag.
 
I tisdags var jag på Kvinnokliniken för en "koll av underredet".
Har haft en del bekymmer och man tyckte där att det skulle kollas upp ordentligt.
Bl a togs ett cellprov inne i livmodern och den smärtan är det värsta jag upplevt!!
Det gjorde så ont så jag svimmade...liggandes i gynstolen!!
Tre bitar skulle klippas bort...jag skrek rakt ut av smärtan innan jag dormade av.
 
 
 
Nu är det bara att vänta på resultatet.
 
 
 
 
 
1 Nyckelpigan:

skriven

Oj vad hemskt det låter! Hopas du känner dig bättre nu Stor Kram!

2 Eva Å:

skriven

Åh fy vilken smärta, det där vill inte jag göra!
Du ska se att allt reder sig snart och allt jobbigt är ett minne blott.
Trevlig helg!

3 Sandra:

skriven

Usch din stackare,som du inte hade nog ändå..Skickar en kram <3

4 Ann Catrine:

skriven

Stackare!! Att det skulle behöva göra så ont vid själva ingreppet, och att det ens skulle behövas :-(

Stor kram vännen!!

5 paula i pörtet:

skriven

Men fy, jag har gjort en del i underredet själv men enda gången jag svimmat var när man skulle ta bort stygn från min fot och såret var inflammerat. Först skrek jag o sen svimmade jag. Till slut gav dom upp och gav mig narkos. Hoppas allt visar sig vara i ordning. Förstår att det är upp och ner som en berg och dalbana för dig, usch så tråkigt, först din bror o så nu detta. Dags att du får harmoni och ro i kroppen. Lättare sagt än gjort, men bra att du har vänner som stöttar!
Kram

Kommentera här: