Hela förmiddagen...

...i går tillbringade jag, A och mamma på begravningsbyrån.
Det kändes helt overkligt att sitta där och bestämma kista, kistdekoration, annons osv osv
Det var fruktansvärt!!
Efter ett par timmar kröp det i min kropp och jag ville bara därifrån.
Ändå gick det bättre än vad jag hade föreställt mig.
Killen på begravningsbyrån var verkligen duktig på sitt jobb.

I dag har jag ringt runt och ordnat en massa praktiska saker gällande brorsans räkningar och annat sånt "administrativt".

Fy sjutton så mycket energi detta tar!!
Men det måste ju göras och det känns inte som det kommer att bli något lättare om jag väntar.
Vill att begravningen om ca två veckor ska bli som en sorts avslut.
Inte på sorgen såklart...den kommer nog aldrig att försvinna helt.



1 Eva Å:

skriven

Oj oj min vän. Tänk om man kunde avlasta någon dennes börda. Att bara ett par timmar kunna hjälpa till genom att ta över sorgen en stund så att ni får andas lättare ett tag. Tänk om...

2 Lotta:

skriven

När mamma dog var jag tacksam över allt praktiskt som skulle göras. Då kunde jag skjuta undan saknaden och smärtan en kort stund. Men som du säger kändes det overkligt att planera begravningen. Ibland kände jag att jag inte riktigt var med, att jag stod bredvid och tittade på.

Önskar jag kunde göra så mycket mer än bara skriva några rader...

Kommentera här: