~~ejmis~~

...när jag märker vad mycket man måste tänka på själv när man är sjuk.
Vi har, tack och lov, inte så mycket erfarenhet om hur det fungerar inom den somatiska vården men nu lär vi oss efter hand.

A är sjukskriven den här månaden ut och han får inte köra bil utan ska först bedömas av arbetsterapeut, sjukgymnast och läkare.
Får han inte köra bil blir det stora problem för honom att ta sig till jobbet.

Vi tror såklart att det ska komma en kallelse i god tid innan sjukskrivningen går ut men så var det alltså inte.
Remissen som skickas från en avdelning till en annan blir på något konstigt vis ett nytt ärende verkar det som och den nya avdelningen verkar inte alls bry sig om att slutet på sjukskrivningen närmar sig.
När vi påpekar att det börjar "dra ihop sig" så blir det bråttom.
Men ingen på sjukhuset tar tag i A:s ärende utan vi hänvisas vidare...och hänvisas vidare...och hänvisas tillbaka till "ruta ett" igen.
Detta är för mig obegripligt och det gör mig rasande!!!
=(

Det är tur att A är pigg och orkar ringa runt själv men vad händer med alla de stackars människor som INTE orkar detta??
Vem ser till att dom personerna får rätt vård, rätt intyg, rätt mediciner osv osv..

Jag är kanske blåögd men jag trodde sjukvården i Sverige var bättre på att ta hand om sjuka människor.

Uttrycket att "man måste vara frisk för att orka vara sjuk" verkar vara det som gäller. 

Visst...det kunde vara mycket värre, men det kan ta mig sjutton vara mycket bättre också!!