Vad var det som hände?
De senaste dagarna känns som månader.
Så mycket har hänt.
Min älskade sambo A fick i måndags veta att han har en hjärntumör.
Han har under en tid känt sig trött och lite vinglig och för någon månad sedan skickade läkaren på VC remiss både för operation av hans vänstra knä och till en skall-och ländryggsröntgen.
I fredags opererade han sitt knä.
I måndags kl 07.40 hade han tid för röntgen av huvud och rygg...rutinkontroll trodde vi.
När han kommer hem från röntgenundersöknigen så äter vi en sen frukost och hinner bara avsluta den när telefonen ringer, det är VC som ber A att omedelbart åka till sjukhuset och han får inte köra bilen själv.
Den resan är en av de längsta jag gjort i mitt liv!!
Vi sa inte många ord till varandra under tiden vi satt i bilen men 1000 tankar snurrade.
Väl framme på akuten får vi ganska direkt träffa en läkare som talar om att A har en stor tumör i sin högra pannlob och att han direkt ska bli inlagd på stroke-avdelningen.
Här i Sundsvall finns ingen neuro-kirurg längre men stroke-avdelningen var den bäst lämpade att ta hand om A eftersom tumören satt i hjärnan fick vi som besked.
Väl uppe på avdelningen fick jag ytterligare en chock när jag kom in på salen där A fick sin säng.
En 3-bädds blandad sal och hans två medpatienter var två mycket gamla och mycket frånvarande patienter.
Det kändes som om det var ett dödens väntrum!
Vi två i chock som skulle behöva lite avskildhet för att kunna prata med varandra och även meddela anhöriga om vad som hänt.
Dessutom inföll besökstiden strax efter och rummet fylldes upp av besökande!!!
Tack och lov finns det nära och kära som kan hjälpa till...A:s bror och ex-fru fick varsitt sms om vad som hänt och vi bad dom meddela barn och föräldrar.
Men vi behövde faktiskt inte vänta länge förrän vi fick träffa den läkare som är A:s behandlande läkare här. Vi fick gå med honom och en sjuksköterska till ett samtalsrum och där infomeras ytterligare om vad som nu skulle hända. Det är i Umeå den fortsatta behandlingen kommer att ske sen. Här i Sundsvall påbörjades en cortisonbehandling direkt och A fick också göra en magnetröntgen.
Cortisonet ska göra att svullnaden runt tumören lägger sig, det ska underlätta operationen.
Efter informationen fick A frågan om han ville stanna kvar på avdelningen eller om han ville åka hem.
Självklart ville han hem!!
Direkt när vi landade på hemmaplan så kom barnen och A:s exfru till oss.
Det betydde MASSOR!!
Nu har det gått ett par dagar och chocken börjar så smått lägga sig.
Vi beslutade ganska omgående att berätta, inte bara på jobbet, utan även för våra vänner vad som hänt.
Det känns bättre att berätta hur det verkligen är innan rykten börjar snurra.
Stödet från nära och kära har varit enormt de här dagarna. Det är märkligt vad mycket det betyder med "bara" t ex ett par ord via ett sms.
Jag vet ju själv vad svårt det kan vara att veta vad man ska säga till någon som drabbas av tråkigheter.
Nu tar vi en dag i taget...det här är fruktansvärt jobbigt men på något sätt ska det gå...misstänker att bloggen kommer att bli ett "andningshål" för mig...
STOR KRAM till Er mina vänner IRL som läser här och som redan nu har varit ett stort stöd.
Jag vet att Ni kommer att finnas där för mig framöver också.
skriven
Oj...STOR, STOR varm kram till er båda...Det gör mig ledsen att läsa detta men hoppas det går bra allt. <3