Berusad

Jag och A har liknande uppväxtförhållanden, båda har vuxit upp med en förälder med alkoholproblem.
Det har självklart påverkat oss, men på olika sätt...jag dricker alkohol men blir VÄLDIGT sällan ordentligt berusad och blir jag det så är jag alltid på gott humör. A däremot blir ibland VÄLDIGT berusad och inte särskilt trevlig då och det stör mig fruktansvärt mycket när det händer...i går vid 01-tiden var det färdigt...vilken början på 2008!!!
Det är som att uppleva barndomens fasor igen...fy f...n vad less jag blir på honom när det blir så här...
Vi har haft ett långt samtal om det här idag och jag hoppas verkligen att jag slipper det här beteendet fortsättningsvis. Man kan vara alkoholist på olika sätt...att inte kunna bedömma när det är dags att sluta dricka är också en form av alkoholism...det är inte vad man dricker utan vad som händer när man dricker som är det viktiga...
A hade såklart hemsk ångest idag...tyvärr känns det som rätt åt honom...det är inte snällt att tänka så men med min bakgrund är det dom tankarna och känslorna som dyker upp...
Är det någon fler där ute i blogg-världen som har liknande upplevelser??

1 Borthy:

skriven

Har inte just de erfarenheterna och är mkt glad över det. Kan dock tänka mig vad du går igenom med det. Antagligen har fullt med folk i samhället
erfarenheter av det här gissar jag men det är ju ofta väl dolt i familjerna. Hur gick det föressten för brorsan din i den frågan, minns att du skrev om det. kram

2 My:

skriven

Absolut! Hade väl ungefär samma scenario igår natt...maken skitfull och kan knappt gå hem. Medans jag känner min gräns väldigt tydligt och slutar dricka i tid. Vet inte varför det är så, att vissa människor bara inte vet när det är dax? (och jag kan lova att maken hade enorm ångest igår sedan...)

3 Ulla:

skriven

Har inte de erfarenheterna och är som Borthy mkt glad över det. Det svåra är väl att lära sig hantera det man upplevt. En del klarar väl det bättre än andra, fast varför har jag ingen teori om. /Kram!

4 Carina:

skriven

Här hemma drack vi sånt vin utan alkohol ända fram till 12 slaget, brukar inte vara så men eftersom Stefan hade magsjukan dagen innan blev det så.
Tycker alltid att någon blir lite väl berusad just på såna här stora helger som nyår, midsommar osv.
Sämst mår nog den som var full, både psykiskt och fysiskt! Kramkram Carina

5 A:

skriven

Jag är inte uppväxt i ett alkoholisthem men min man har tendenser. Han blir fruktansvärt elak när han druckit sprit. Det har hänt (visserligen bara tre ggr på 20 år, men ändå)att han gett sig på mig. Tack och lov har jag fått honom att sluta dricka sprit, men öl kan han inte hålla sig ifrån och jag avskyr det. Jag själv dricker aldrig numera. Kram

6 Mia:

skriven

Känner mig riktigt dum när jag läser ditt inlägg, jag och min A brukar skoja och säga att vi har alkoholproblem....åt det andra hållet s.a.s, t.o.m hans läkare säger att det är så. Vi dricker nästan aldrig! Men nu på nyårsafton trillade jag dit och blev berusad, hujedanmej så otäckt! En erfarenhet rikare som jag kunde varit utan!

7 Satu:

skriven

Jag är barn till alkoholister och en nykter alkoholist själv. Nykter sedan 9 april 2005.

Kan ALLT om alkoholism,så jag fattar inte hur jag själv trillade dit? Men huvudsaken är att jag till slut öppnade ögonen.. och sökte hjälp.
Jag satt aldrig och drack öppet,mest hemma. Själv.

hoppas din sambo inte fortsätter med beeteendet.

kram

8 Christel:

skriven

Det finns ofta en stor portion ilska lagrad när man växt upp med en missbrukande förälder. Ilska och rädsla är närbesläktade känslor.
Själv älskar jag rödtjut men i måttliga mängder, år annars matmias "blykeps" eller vad det var hon kallade det :o

9 Carina:

skriven

Jag blir torrare och torrare för varje år tror jag :/
Mycket beror på min migrän som gör att jag inte vill uppleva sådana dagar i onödan.
Gubben rammlar dit oftare när det är fest, är såå svårt att sluta i tid och gissa om man är tjatig när man börjar tycka att nu räcker det.
Tror att det är mer ett manligt beteende faktiskt att inte hitta bromsen i tid.

10 Sandra:

skriven

Hej!
Jag är uppväxt med en far som är alkoholist och känner igen mig i hur du känner i det du skriver. Jag är idag sjukskriven på grund av utbrändhet. Och detta beror på alla känslor och beteenden som jag har hållt tillbaka sedan min barndom. Jag är oxå en medberoende. Nu genomgår jag ett krig med mig själv för att börja ta hand om mig själv och ändra på många beteenden som man har blivit hjärntvättad med. Det viktigaste är att hjälpa sig själv, hur mkt man än tycker om en annan person. Svårt att ta bort deras beroende.

11 Helen:

skriven

Hej hittade in på din sida via en länk från "mitt i livet-nånstans"
Jag känner mycket väl igen mig i det du skriver.
Jag och min syster har en missbrukande pappa som inte bott hos oss så mycket men ringt ofta från det vi var små och lovat oss guld o gröna skogar och gett oss dåligt samvete för att "vi" inte fanns där.
Våran mamma gifte om sig med en annan sorts missbrukare......en maktmissbrukare som inte drog sig för att ta tll nävarna när orden inte fanns.
Själv blev jag sen tillsammans med en blandning av min pappa och styvpappa......en missbrukare som misshandlade mig......Det höll i sig i 3½ år.....Numer har jag det lugnt och skönt, jag är tillsammans med en person som haft liknande uppväxt som jag......men som inser att det inte är ett sätt att leva. Men såren sitter djupt och jag försöker reparera dom vartefter.

12 camila:

skriven

Hej hej

Känner igen mig och det är ju verkligen inte så kul det där. När det blir helg känner jag en ganska konstant oro (även om det har blivit bättre på senare tid) över hur mycket älsklingen kommer att dricka och vem han kommer att bli denna gång. Ibland är han trevlig och gullig även om det hela tiden är på gränsen till att det slår över till den där andra, riktigt vidriga människan som säger elaka saker och verkar ha som främsta mål att såra och trycka till. Problemet är ju att det som sägs finns kvar i en, en ganska lång tid framöver och gör sig påmint om titt som tätt.

Som sagt, det har blivit bättre och i sitt nyktra jag är han världens finaste.



kram och hej

13 sandy:

skriven

väldigt intressant blogg. kolla gärna in min!

14 Carola:

skriven

Japps, så hade jag det till alldeles nyss, men med en far som dricker, så avslutade jag förhållandet, vill inte ha de som mor min hade det. Kram

15 Anonym:

skriven

Jag känner igen mig. Min förra sambo drack ganska ofta och mycket. Låg bredvid mig och spydde. Han var ju bara 21 eller nått då och tyckte fortfarande det var coolt. Men han fattade inte hur det kändes för mig. Han fattade inte att jag fick flashbacks från barndomen. Jag själv är uppvuxen med en alkoholiserad pappa och två drogberoende systrar så jag vet verkligen hur det känns. Det är iaf slut mellan mig och mitt ex och han har lugnat ner sig. Ett krav för mig när det gäller killar är att de tar det lugnt med spriten. Vill inte återuppleva alla dagar av oro och rädsla igen. Fast just nu är det mig själv jag behöver oroa mig för. Faktum att jag är vuxet barn har påverkat mig mer än jag trodde...

16 A-C:

skriven

Ser på mina vuxna döttrar samma reaktioner, vid de få tillfällen deras män blir fulla (kanske 1 gång/år att det händer), hur trevlig kväll de än haft, och hur snälla och kärvänliga mina mågar är även då, blir tjejerna så vansinnigt stressade, Jag kan absolut förstå dom eftersom jag upplevt det sååå mååånga gånger med deras far (men där fanns bara ilska, ångest och allt annat än kärvänlighet), det är snart 30 år sedan vi skiljdes, men medberoendet är kvar! Det som förändrats, speciellt de senaste året (sedan döttrarna fått egna barn?) är att vi kan prata om det som händer och sker inom oss när oron startar, men fortfarande finns spärrar för vad vi kan sätta ord på... Ett livslångt medberonende och beteende?!

17 ejmis:

skriven

A-C: Jag tror det är livslångt...gäller att lära sig hantera detta men det är ju såååå svårt...

Kommentera här: